Så tåga vi tillsamman bort
mellan Jämtlands gröna ängar
bort mellan nyland som prunka
fulla av bröllopsblomsters prakt.

Så skåda vi med gamman hän
över berg i blåa fjärran
hän över sjöar, strömmar, skogar
jämt kring bygder på vakt.

Fagert är landet som blev vår lott och arvedel
så firom dess fägring nu
med sång och stråkars spel.
Tändom ånyo det hopp som våra fäder närt!
För slit och mödor av fröjd och sol
ett mått oss beskärt.

Mæ går på stigom
å leit oss opp öve bakkan,
bort milla åkrom, opp hitat vållom,
der bjällan pingel skvällht
i jænsmässti.

Mæ sir frå höjdom
bort mot åsom,
der kjörsan står milla gålom
bort ditat fjällom vår
der Skuta står
så gnistrenes vit.

Fejen så sjong mæ att‚
JAMTLANN DE E LANNE VÅRT!
i tusen år ha mæ hadd'e,
håll'e därför hårt.
Ler ta den friheit
som fedran ein gång at oss ga!
Hen ske mæ læva å minnes allht,
som fedran oss sa!